Höstinspiration

                                                      Höstinspiration.

Jag vet att jag inte borde, inte än. Men jag har höstkänslor i hela kroppen - och det känns underbart. Om två dagar bor jag och Hanna uppe i Leksand, i en röd timmerstuga alldeles vid vattnet. Jag pratade med henne tidigare idag och helt plötsligt kändes flytten för första gången så verklig. Vi pratade om hur vi skulle baka bröd i vår järnspis, gå ner och ta septemberdopp vid vår brygga (!) och plocka svamp. Göra höstiga saker tillsammans.
   Idag kom mamma hem efter en ridsemester på Island, och förutom att hon verkar ha haft bara helt underbart hade hon med sig ett par underbara raggsockar hem till mig. Jag kan riktigt se mig själva gå runt i vår stuga med dem på, och bara mysa. 
Så här kommer lite höstinspiration för de som inte sörjer allt för mycket att sommaren lider mot sitt årliga slut.

Bild nummer 1  kommer från Noa Noas höstkollektion. Jag älskar de sköna läderskorna mot det brandgul-gröna överkastet. Nog för att jag tyvärr tycker att Noa Noa har gått ner sig lite med åren så är det alltid en fröjd att titta på de vackra modefotografierna. Ta en titt på sidan, och glöm inte nya - Noa Noa miniature Baby.

Bild nummer 2  kommer från Green Gates hemsida. Blir man inte bara hur sugen som helst på te och tända ljus? Dessutom tycker jag det var så vackert att sätta blåbärsris i fattigmanssilver vasen. Förövrigt är te som allra godast när man dricker ur en stor och härlig kopp, som den på bilden.

Bild nummer 3 är ett linne från H&M. Jag är inte så mycket för tryck förutom när det handlar om träd! Så fantastiskt snyggt. 

Bild nummer 4  kommer från Oyshos hemsida. Jag vet att jag redan utryckt min förtjusning över detta klädesmärke men jag tänker fortsätta. Jag älskar deras kläder med ovanligt bra passform, de jordnära färgerna och de fina mönsterna, de innovativa och vackra smyckerna, deras välgjorda, feminina underkäder...Den här bilden är från fjolårets höstkollektion men jag tycker att färgerna går igen i år också - Vinrött, brunt, brandgult, mörk blått, mossgrönt & krämvitt. 




Jag hoppas ni alla mår bra, är utvilade efter semester och redo för en härlig kreativ höst!


Kram Emma-Klara
 

Carrotcake cupcakes

                                             Smarriga Morotskaks-cupcakes.
                         i blommiga formar från GreenGate ca. 8st

                         2 ägg (från frigående höns)
                         2 dl socker
                         2 dl vetemjöl
                         1 dl matolja 
                         1,5 dl kokos
                         2 tsk kanel
                         2 tsk kardemumma
                         1 tsk ingefära
                         1 tsk bakpulver
                         1 tsk vaniljsocker
                         2 dl rivna morötter
                         1 krm salt

                                                            Topping:

                        1 paket philadelphiaost
                        1-2 dl florsocker
                        1 halv lime (saft&skal)


Eftersom jag själv i största möjliga mån använder ekologiska livsmedel är det något jag rekommenderar starkt. 
Vispa ägg och socker poröst. Tillsätt vetemjöl, kokos, bakpulver och vaniljsocker och alla kryddorna. Häll på oljan och de rivna morötterna.
Portionera i söta formar med motiv (frivilligt såklart) och ställ in i ugnen på 175 grader i ca. 20 minuter.
Blanda sedan färskosten tillsammans med florsockret och limen.
Garnera muffinsen när de svalnat.
Perfekt bjudningsnjutning som garanterat blir uppskattade bland både barn och vuxna. lycka till!

Before the eyes of storytelling girls

I'm dedicating today's post to the childhood, accompagné par Anais Mitchel and her beautiful song Before the eyes of storytelling girls. 

In my sunday post I told you that I had been out riding my bicycle through places that belonged to my past. The house I grew up in, The tree that I used to climp up in when I needed to all by myself with my thoughts, The yellow fields beyond the forest where I went flowerpicking and - this magical place (referring to the photos). A place called Saxebäcken, right next to the towns' biggest lake where old oaktrees and soft moss look and feel the same as they did 15 years ago when I was a child.

I felt both nostalgic and peaceful when I went back there the following day with my friend Sofie to do a photoshoot. I wanted to get the feeling of a lost childhood in these photos. 

Can you feel it? 

What is your most precious childhood memory?

        If we count to ten the sky might turn blue.

 

                                                            A place lost in my memory.

                                                              When sun touches ground.



        

                                         Like the seconds passes by, i loose track of time

 

Tender hearts

Shine your Light over your life

Photo: Sofie Johansson

Today I had a lovely day together with my dear childhood friend Amanda. It really felt like the good old days when we started singing gospel-jazz in different harmonies and played loudly on my piano.
Playing music really makes me forget time and space. I just love to close my eyes and let the tunes stream out of my mouth, like nothing else mattered, existed.


Amanda shared some new songs she'd written with me. Music in different styles, clever and gorgeous lyrics, but above all - melodies that really blew me away. amazing. 
She's about to buy recording equipment, to eventually create a myspace, or such. I'll keep you updated on that. 



When talking about music I'd also like to high light Bon Iver's records -  Bon Iver and For Emma, forever ago. Not just because my name is Emma of course, (even though I have to admit that I sometimes wish it all was written for me) 
If you haven't yet listened to it, hurry hurry up. you won't regret it.

            A link directly to love

Ever since I came home from Tjörn two weeks ago, I have practically been sitting by the piano all my waking hours. As I mentioned before I loose track of time. I guess I'm afraid that I'll loose it if I don't keep it up.

Anyway I finished a new song this week. It's about faith, How important it is to trust in yourself and you own talent. You shouldn't compare what you do with others if it brings you down. You are unique, and you should be proud of that.

Shine your light.

The grass isn't greener on the other side

That's an illusion

Your neighbour isn't better than you 

That's you own imagination

If you have a hope

Keep on trusting

If you have a dream

Set it free

Shine you light over your life

A man is an island

That's the expression 

Your boots were made for walking

You are your own inspiration

You are stronger than you think

So don't give up the fight

Your the captain of your ship so

Stir it up

Shine your light over your life.

 

L'objet qui Parle

L'objet qui parle is one of my absolute favourite vintage shops in Paris. It is located on "rue des martyrs" in the 18th arrondissment. Every time I went to babysit Anton, I passed it on my way there. The owner is a warm and cute french vintage lover (obviously) whom I always stopped to chat with. 
I actually liked the shop so much that I asked him if I was allowed to do a photoshoot there, and he accepted. (lucky me) 
This was a while ago but I still wanted to post them for you to see this lovely boutique.

So if you are in Paris pop by "objet qui parle"!

Bises,
Ek

Tankar

I feel that I have so much to learn about blogging but in the same time I feel more inspired than ever. I want to learn everything, about photography, about writing, about visuel art, and waiting has never been my strong force. haha.

Anyways, yesterday me and my girls had a great night out. It started of at the restaurant "Joe Farrels" on the avenue in Gothenburg and after that we went to Linné for some hang out. I'm so greatful for spending this much time with them before I leave. 

Today I've been spendning the day thinking about Paris and my dear little Anton. The cute little monsier on the picture. 

During one and a half year we played and spent time together every tuesday and thursday and I really miss him. He was like a little brother to me, sometimes when we were playing in the parc people even thought I was his mother. Bref back to today. I took my bicycle and I went for a long bike ride. I ended up by a lake where I just sat under a large tree thinking about people I miss and all my Swedish friends whom I'm so happy to see again. It was a very peaceful moment. and I watched the sun go down in the water before I rode back home.

When I got home my father had found like 3 kilos of yellow chanterelles in the forest when he was out walking with Sally, so we had the most delicious muchroom sandwiches for diner. And I also applied to my first photo competition for Divas and Dreams - a great Danish Photographer and a person I really admire. Take a look at her work.

Last but not least I also want to send some thoughts to Africa. I wish I could have done more, but I've donated some money. If you want to help families get through this hard time please do donate at  läkare utan gränser. 

God bless,

Ek

pjamasdag och hattkonst

                                                              

Imorse slog jag upp ögonen och tittade rakt ut genom mitt sovrumsfönster. Det kändes tidigt, fuktigt, mörkt och regnigt. Om vädret hade jag helt rätt, men tidigt var det ju inte! Klockan var ett på eftermiddagen. Det får allt bli slut på mitt nattsudderi för det känns så onödigt att sova bort en halv dag.
Jag gick iallafall upp och satte på varm mjölk med honung till min lillebror som vaknat ännu sämre den här morgonen - med halsfluss. 
 Hela dagen gick jag runt i bara en blåvitrandig bomullströja och packade ihop mitt ihopsparade liv i stora flyttlådor. Ett 50-tal koppar, i blommigt och grönprickigt lades varsamt invirade i tidningspapper ner i kartonger, mina favoritlakan och alla kokböckerna.
När jag gick där och skrotade hittade jag en gammal grönblommig hattask som jag proppat med gamla skatter. Där i fann jag ett papperskuvert med texten "Dixi, nylonstrumpor för alla tillfällen" vilken var fylld med matrial för hatttillverkligen.

Jag hade nämnligen en underbar släktning vid namn Marianne Englund som under stor del av sitt liv arbetade som just modist. En sådan underbar, nästan bortglömd konst.
Det kändes så fint att hålla i fjädrarna, prova att sätta tygblommorna i håret och framförallt att få en inblick i ett sådant vackert yrke, som jag sorgligt nog aldrig fick tillfälle att prata med henne om när hon fortfarande var i livet. Det är något jag grämer mig för idag. Men jag bestämde mig i samma sekund för att jag en dag ska göra min egen hatt till minne av henne. Jag sitter ju faktiskt och håller i min hand de byggstenar hon en gång börjat sätta ihop. 

Att fortsätta det jobb som någon annan startat men inte kunnat slutföra, är inte det en vacker tanke?